Mc Donalds i New York

Vid lägenheten i New York fanns det ett 24 hour Mc Donalds. Jag gick dit där i princip varje dag och hängde, köpte frappucinos och åt. Fick tillslut gratis glass och big mac av dem :-) Speciellt av en kille som kallade mig tillslut för ice cream girl. Det var trots allt runt 25-30 grader ute varje dag..

I vilket fall har jag inte varit där sedan september. Min storasyster var där inne idag och vad hände? De frågade vart jag hade tagit vägen! Jag älskar att min kärlek för Mc Donalds blir ihågkommen. All kärlek till min 24 hours och alla som jobbade på Mc Donalds på 3 ave.

Ansöka till ett universitet utomlands

När man gör sin application för universitet är det jobbigaste inte att skriva själva uppsatserna, utan förarbetet innan. Det menas med att hitta en skola som matchar ens profil och en brainstorming med vad man vill lyfta fram när man söker in till en skola. Jag är 100% säker på att de skolor jag ska söka in till, hade jag passat in som handen i handsken, men nu måste jag övertyga skolan att jag verkligen är det. Jag måste visa dem vem jag är i form av deras ansökan.

Sveriges ansökningsprocess är relativ enkel men komplicerad. Jag förstår mig inte på meritpoängen. Jag förstår däremot att det enda som behövs är att gå in på en hemsida och trycka på lite knappar sedan sköter systemet resten. Betyg är allt i Sverige. Jag kan i princip komma in på vilken skola jag vill i Sverige men jag tycker att det är lite synd att vi har detta systemet. Jag tycker inte att betyg är allt utan även personlighet är en stor faktor. Vad man har gjort utanför skolan, meriter, erfarenhet, hur man är i sociala sammanhang, hur bra gymnasieskola man gick på osv.

Utomlands är det en helt annan deal. Där är det uppsatser, prov, intervjuer, fee, betyg och rekommendationsbrev. Jag tycker det är jättebra för då lär skolorna "känna" varje sökande som person och inte bara veta att det här är Tove, hon har såhär bra betyg. Det är lite klurigt att skriva ansökan. Det är svårt att få ihop en hel personlighet som har formats på 19 år. Var ska jag börja? Jag har gjort min förundersökning och brainstorming idag. Förundersökningen bestod av att läsa igenom allt vad skolan innebär och ställa sig frågan: passar jag in här? Jag blundade och försökte se mig gå på skolan. Jag gick och pratade lite med mamma. Jag funderade lite till om hur jag ska kunna bidra i klassrummen. Har jag något att bidra med? Sedan blir svaret ganska självklart. Ja. Jag har en skola jag hade tyckt var hur rolig som helst att gå på. Den passar in på mig som profil. Lite mer öppen businesskola med entreprenörskap. En skola som har nationaliteter över hela världen i en stad som jag älskar. Nu vet jag precis vad jag ska skriva. Precis vad jag vill lyfta fram för att få skolan att förstå att jag passar in där. Jag tror att detta steget som jag har gjort idag är det viktigaste steget i hela application processen. Att hitta en passion i sig själv, för universitetet. Efter hela ansökan återstår det ett avgörande livsbeslut i någon annans händer. Då är det enda man kan göra att luta sig tillbaka, se på starwars och sjunga shudelululululu. Men i det stadiet är jag inte än, det är jag till nyår! Jag kommer börja mitt nya år med att veta att jag inte vet hur mitt år ska bli. Hur många har den lyxen? Berättar när jag har skickat in mina ansökningar så att alla mina läsare kan hålla tummarna tills de får blåmärken :)

Jag är inte död. Jag är förvirrad!

Jag var inte ens borta i två månader i New York, ändå förändrade de två månaderna mig radikalt. Jag fick ett helt nytt livsperspektiv. Det är en udda känsla att vara så omtyckt men samtidigt känna sig ensam. Det är precis som att jag och människor i Sverige inte har riktigt insett att jag är hemma igen. Jag kan inte ta in världen för att i mitt huvud har det varit krig. Jag känner mig tom. Utsugen på energi.

Ändå träffar man personer som säger: WOW. Tove, du är så jävla cool. Parsons och nu marknadsassistent, ska söka in till en ny utbildning.

Jag tänker att jag har så många meriter och upplevelser i bagaget. Jag har bott i 6 länder, träffat vänner världen över och åstadkommit med utmärkelser under tiden. Det är svårt för mig att befinna mig i den här mellantingsvärlden. Det är ett steg mellan New York och min framtida syssla. Fråga mig inte varför jag tyckte detta var ett ypperligt tillfälle att total förändra min kropp och börja med en kur. Nu är både mitt utseende och mitt psyke i krig. Det tär på mig att inte veta. Jag måste veta för att jag ska börja leva.

Jag blir frustrerad att världen inte har förändrats. I min värld är fred på jorden möjligt och jag kan laga mat. I min värld är inte alla relationer så lättvindiga och komplicerade. I min värld kan man gå ut osminkad och i pyjamasbyxor, köpa frukost på stan om man vill. I verkligheten är kontrasten mellan min värld och själva världen lika stort kaos som det faktiskt är i världen. Jag har upptäckt att vänner slutar höra av sig om man tackar nej fler än 3 gånger till deras erbjudande och man blir totalt snead av människor när man köper frukost på stan i pyjamas.

Jag känner mig inte ensam. Jag klandrar ingen och jag är fullt medveten om att ingen annan har problem med min situation utan det är bara jag. Jag tycker det är extremt svårt för mig att ställa om mig till att inse att jag bor inte i USA. Jag bor i Sverige. Jag la ner så mycket mental energi på att flytta och har inte hunnit lägga ner 10% att komma hem. Jag tror att för mitt eget bästa så måste jag ladda om och lägga energi på nya ansökningar. Annars kommer jag inte ha någon vän kvar för som sagt min värld stämmer inte överrens med verkligheten. Jag behöver lite good. Jag har stabila vänskapsrelationer och jag älskar att umgås med dem. De får mig att skratta när vi har möte en gång i veckan för att se gossip girl, äter choklad på onoff parkeringen, åker pulka i havet eller dansar till Michael Jackson samtidigt som vi har tandkrämskrig. Jag är komfortabel att åka ut igen för jag vet att jag kommer alltid ha dessa människorna i mitt liv. Jag kommer alltid ha dem. Därför har jag inget att förlora på att evakuera det här landet 2011. På måndag ska jag printa ut alla skolor och bestämma mig för vilka som ska få mig till hösten! Tänka sig jag bestämde mig för det här en fredagkväll.

Min Parsons challenge


FREEDOM

I felt my feet leave the ground, as I was
flying towards the sky. My sub-conscious
had an expression of desire to rise above
everyday grind. I dreamt about pure freedom.
The freedom to choose how to live my life.
My piece of art is an illustration of my
dream. I took a photography of a young
woman blowing a chewing gum towards the
sky. Next I enlarged the bubble to a gas
balloon using photoshop. To high-light the
ability to fly, I placed small pieces of
chewing gum bubbles in the air. The pink
and turquoise color symbolizes that I am
imagining, rather than using images from
reality. Flying is surrealistic in dreams.




BEAUTY

Media has a huge impact. People tend to strive for a state of
perfection that is not reachable. I am aware that I am also a
victim of the appearance cult. This awareness howevere helps me
to make decisions that does not harm me. People who are
unconsciously influenced by the media’s disorted image of beauty
are at risk. Beauty is in the eye of the beholder. To illustrate, I
built a mouth from several layers of gum, painted with marker
pens. The eyes are from an advertisement in a fashion magazine
displaying only these eyes and a mouth. The eyes are a symbol
showing how young women are affected by media. The mouth
stands for the need for someone to highlight the problem.



ENVIRONMENT

Toxic gases pollute the atmosphere. Everyone has the
responsibility to care for mother Earth. Every country should
promote environmental friendly cars driven by electric power to
ensure a better future for coming generations. I sculptured Earth
using chewing gum. I carved out the continents and colored them
using a marker pen. I placed the globe in the exhaust pipe to
illustrate that the atmosphere is filled with toxic gases. This is a
simple way to make people realize the severity of the situation.  It
is time to change. It is time to ensure a better future.


Parsons-hjälp

Hej alla fans tänkte jag skriva, dock är jag medveten om att jag har bara 1 fan och resten läsare :) Internskämt.
I vilket fall som helst så har jag meriten i livet av att ha blivit antagen på världens bästa designskola. Jag får dagligen mejl och kommentarer med frågor som jag, förlåt, inte har haft tid att svara på. Om ni inte vet nu varför jag hoppade av Parsons så hänvisar jag er till att läsa mina äldre inlägg!

Eftersom design ligger naturligt hos mig så fann jag inte ansökan särkilt svår, dock var det mycket att ha i minnet. Mitt program var Design and Management, vilket är en kombination av design & företagande. Det kan vara mycket möjligt att jag glömmer något nu men allt finns på: http://www.newschool.edu/parsons/prospective-students/. Har man gått ut gymnasiet så är man en undergraduate student. Här finns instruktionerna för undergraduates med de olika programmen: http://www.newschool.edu/parsons/subpage.aspx?id=27374. Jag fick hjälp av den här länken också, där det står pang på information om skolan: http://collegesearch.collegeboard.com/search/CollegeDetail.jsp?collegeId=4135&profileId=0. Deadline för Parsons är 1 februari och det är självklart deadlinen för hösten 2011.


 


- Jag skulle skriva en uppsats där jag löste ett problem. Jag behövde inte lösa problemet utan de ville se kreativiteten i problemlösningen.

- Parsons challenge. Här skulle jag ta tre olika perspektiv och visa det ur något som fanns i vardagen. Sedan skulle man skriva en text på 150 ord som motiverade tanken bakom. Jag valde tuggummi och valde perspektiven frihet, skönhet och miljö.

- TOEFL-test. Det tas i Sverige och är som en engelskt nationellt prov ungefär.

- Fylla i uppgifter om mig själv online

- Få ett statement på banken att jag har råd med att gå på skolan

- Översatte mina svenska gymnasiebetyg till engelska och skickade in.

-  Jag skickade även med mina meriter från Sverige såsom diplom och dylikt. Exempel: arrangerade nordvästra skånes största ungdomsmässa, startat eget sommarföretag, kommit med på SM med UF-företaget osv. Det skadar aldrig att visa hur duktig man är! Det är USA, inte jantelags-Sverige. Skryt på.



De meddelar om man blir antagen på brev. Efteråt måste man åka upp till Stockholm och besöka amerikanska ambassaden och göra det som står i brevet. Instruktionerna där är övertydliga. Det är trots allt USA. (..)

Jag gick ut med i princip toppbetyg från gymnasiet så om man måste ha toppbetyg för att komma in kan jag inte svara på. Däremot så går inte de utländska skolorna endast på betygsnittet som de gör i Sverige (idiotiskt), utan en ansökan utomlands har så pass många steg att jag tror helheten ska vara bra. Jag vet om att Parsons kollar väldigt mycket på The Parons Challenge, eftersom det är där man har chansen att visa vilket öga man har för design!

Jag fick finansiellt stöd av skolan med financial aid, föräldrar, stipendium samt lånade pengar från CSN. Det är ju en stor finanskris i US så det är inte, enligt mig, så svårt att komma in på skolor. Parsons är en dyr skola. Det finns en annan skola i NY som är superbra på fashion som heter Fashion Institute of Technology (FIT)- den är väldigt mycket billigare men håller en hög standard inom mode. Sådärja. Säg till om det är något mera och let me know ifall du blev antagen :)

LIGHTEN UP SWEDEN!

Det mest komiska i Sverige är att de flesta är så fruktansvärt rädda att göra bort sig och de tycker det är obehagligt när någon gör något annorlunda. Jag töntar mig hela tiden. Jag kan sitta på en häst och allmänt ha självdistans. I New York bryr sig inte någon. I Sverige tror alla att jag är hög. 

Det var ej min poäng. Utan min poäng var att VARFÖR kollade alla människor konstigt på mig när jag gick på bussen? Jo, jag hade en stor påse med en massa kinamat inuti. Det luktade kina. Det kanske anses lite ovanligt för skåningarna att folk har med sig take away påsar på bussen, men då kan jag inte undgå tanken hur de skulle reagera om de åkte buss eller tunnelbana i New York. Breakdans mitt i vagnen. Här går jag med kina-take-away-mat på bussen?! Herregud Sverige, LIGHTEN UP.

Jag har fått massor frågor i kommentarer och mejl om Parsons. Fastän jag hoppat av så blir jag glad att jag kan inspirera andra att söka in! Efter Stockholm, på söndag, kommer därför en New School special. :)

Respekt

Den största skillnaden mellan New York och Helsingborg är anonymiteten. I New York kan jag strosa rundor i en hel dag utan att stöta på ett endaste välbekant ansikte. I Helsingborg är jag anonym i max en timme i centrum. Lustigt nog känner jag en annan slags värme från New York. En värme genom den genuina hjälpsamheten, öppenheten och glädjen som vanliga människor på New Yorks gator sprider. Det är ett råare klimat i Sverige när man går på gatorna. De vänliga blickarna är utbytt mot tomma och dömande blickar. Den enda varma blickarna jag får när jag går runt på staden är från dem människorna jag redan känner.

Ett exempel är när jag flög hem med två stora resväskor och en bag. I New York fick jag hjälp med väskorna från att jag hade lämnat stationen till checkat in väskorna. I Köpenhamn, många timmar senare, erbjöd sig ingen. Svenska och danskarna erbjöd sig inte ens till pensionärer. Jag hjälpte en gammal dam att bära ner hennes väskor från rullbandet. Hon blev förvånad och riktigt chockad. När jag skulle hoppa på tåget, fick jag ta en väska i taget vilket resulterade till att jag stannade upp kön. Kön bestod av 4 personer, tre män som hade en axelväska och en äldre dam. Ingen av männen erbjöd mig sin hand. Istället började en småskälla på mig för jag tog upp för mycket tid. Jag hjälpte den äldre damen också med hennes väskor och då började han skälla på riktigt. Efter min tid i USA har jag lärt mig att våga skälla tillbaka. Och som jag knäckte honom. Han hoppade av i Malmö efter att ha suttit i 15 min och gett mig ilskna blickar. Enligt honom var det mitt och den äldre damens fel att tåget blev försenat.

Jag tycker det är synd att vi inte har New York-spiriten i Sverige. Jag tycker det är tråkigt att gå in i en butik och inte bli bemött av ett hej. Inget: ska jag hjälpa dig med något? Ingen dörrvakt som står med ett leende och hälsar alla välkomna och hejdå. Går man in på de flesta butikerna i Sverige bemöts man av dömande blickar. Blickar som visar social rädsla. Jag vill kunna sätta mig ner på en bänk bredvid en okänd människa och föra en dialog för att sedan lämna varandra och fortsätta våra dagar på varsitt håll. Jag tycker det är fint. Att kunna uppskatta människor omkring sig i vardagen, okända som bekanta. Efter jag hade analyserat det här för några dagar sedan så insåg jag vad jag måste göra - Jag måste bli butiksäljare! Det är mitt nya vardagsmål. Mitt lite större mål är att komma in på ett annat universitet till hösten och brilljera. Det bästa med dessa målen är att de kommer så småningom bli uppfyllda :) Så länge ska jag ta lite New York-spirit till Skåne!

Retarded cooking

I USA är i princip allt färdiglagat redan. Det är dyrare att köpa råvaror och börja om från början än att köpa färdig, fryst mat att värma i mikron. Amerikanarna är fruktansvärt dåliga i köket vilket självklart speglas i deras tidningar.

På flyget hem bestämde jag mig för att köpa Cosmopolitan. En timme senare brast jag ut i skratt på terminalen. Till och med recepten i tidningarna var färdiglagad mat.. Jag läste ett recept på dark-chocolate and raspberry brownies with whipped cream från sidorna "cosmolife cooking with Katie Lee".

Receptet lyder följande:
1 box brownie mix
6 ounces dark chocolate
1 cup fresh raspberries
Whipped Cream
1 tablespoon cocoa powder

Prepare brownie mix according to package instructions. Melt chocolate in the microwave in 30-second intervals, stirring until melted. Fold into prepared brownie mix. Pour batter into a greased 8-inch-by-8-inch baking pan. Top with raspberries, and bake according to package instructions. Serve with whipped cream dusted with cocoa powder.

Yacht party. RSVP No.

Jag är så glad ikväll. Jag valde att inte gå ut vilket känns tråkigt eftersom de tjejerna jag hade träffat är väldigt underbara. Istället dricker jag te, kollar på valdebatt och skypar samtidigt med mr. London-Niklas. Det är lite trevligt det med. Jag må vara iväg från New York men mina kontakter jag har fått har inte glömt mig. Jag får inbjudningar på partyn från olika håll, bland annat ett exklusivt yacht party. Inbjudan fick jag på min mejl med värsta texten där man absolut inte får bjuda in andra själv utan gästerna måste godkännas av TBB. Han skrev en kommentar under inbjudan: Elinor told me you were going to be in Sweden but just in case your plans change Tove. I hope you'll make it otherwise I will see you later in NY :)

För mig känns det väldigt roligt att jag har gjort ett så pass bra intryck hos kontakter i NY på så kort tid. Jag saknar möjligheterna och allt gratis som erbjuds i det stora äpplet. Det känns lite sjukt att ställa om sig såhär fort. Fastän jag bara har varit borta i ett litet tag så är det mycket som har förändrats ändå. Jag har fått ett annan insikt på mig själv. Mina vänner har växt upp. Gäng har glidit ifrån varandra och personer som jag har träffat och pratat med har jag en helt annan relation till än vad jag trodde att jag skulle ha. Vissa har jag lite glidit ifrån och vissa har jag kommit närmare. Jag älskar alla mina nära och kära men jag tror att ibland har man olika behov av varandra i vissa tidpunkter i livet. Det är inte att man älskar varandra mindre utan att det är skönt att ta en liten paus. I New York umgås man kontinuerligt med olika människor varje dag. Jag tror det är nyttigt att umgås med olika slags personer varje dag än att fastna vid en vän. I vilket fall som helst ser jag väldigt mycket fram emot att träffa alla mina vänner i Sverige! De är väldigt fina personer. Jag ser fram emot att träffa mina kontakter över hela världen faktiskt. Förr eller senare så tror jag att jag kommer träffa allihopa någongång under någon tidpunkt i mitt liv där både parter känner att nu är det dags.

Sverige på New York time

Anledningen till varför jag inte uppdaterar är för att jag är helt slut. Jag är helt totalt fullständigt slutkörd i varenda liten energicell som jag har i kroppen. Visst, min humor är kvar och jag har fortfarande några highlights på dagen när jag är i mitt esse då jag går runt och flummar. De enda personerna jag har träffat är min familj, hund och random människor på IKEA. Min hund är för go. Han har blivit så kär mot mig nu sen jag kom hem. Han kommer in på mitt rum, pussar mig en gång och sen går igen. Ibland lägger han sig tätt intill mig, somnar och snarkar. När jag packar upp så sitter han och kollar på. Jag ska göra en ansiksbehandling för att sedan sova. Det är det enda jag gör. Sover och går på IKEA.

Mamma väckte mig idag på eftermiddagen, lite chockad med att säga: "SOVER DU FORTFARANDE?"
Jag befinner mig i Sverige på New York-time. Eller det känns som om jag befinner på hela världens tidszoner så trött som jag är. Godnatt!

Dr. Seuss Quote

Don't cry because it's over. Smile because it happened.

Last day in New York City

Banken är avslutad och jag väntar på min storasyster som ska komma hem så vi kan äta lite Chicken over Rice! :) My last supper...

Jag har blivit förkyld och fått benhinneinflammation. Jag fick åka gratis cykeltaxi hem! Haha. På väg hemåt i cykeltaxin såg jag ett gäng modeller. Modeller har invaderat staden i och med Fashion Week. Jag kan tycka att vissa är ganska vackra men dessa tjejer var sjukligt smala. Jag har aldrig sett något smalare i hela mitt liv. Deras lår var som mina armar. Jag förstår inte hur en industri kan få tjejer att gå ner så pass mycket vikt. Jag förstår ännu mindre hur tjejerna kan sluta äta mat för att se ut som en saltad pinne. Det finns många modeller där ute i världen som är normala och inte anorektiker men det finns också samtidigt många modeller där anorexia och bullemi är vardag. Jag har sett väldigt många läskigt smala kvinnor under Fashion Week. Det är helt sjukt! Jag vill bara slänga Big Mac menyer på dem. Jag är jättetrött och är väldigt redo för att sätta mig ner helt stilla och fridfullt på ett flygplan. Det kommer att bli en lång resa! Min packning är ungefär 90% klart.

Just nu har jag inga vidare känslor. Det känns väldigt konstigt alltihopa bara, jag var inställd på att spendera några år i New York och mentalt lämnade livet i Sverige bakom mig. Nu, någon månad senare, har mina planer fallerat och jag åker tillbaka. Det skapar en förvirrning. Jag har inte ångrat att jag hoppade av skolan dock. Det känns helt rätt. Mina vänner och familj i Sverige är hur underbara som helst. De är så glada att jag kommer tillbaka vilket känns helt fantastiskt! Den här processen med att bryta allt och gå ens egen väg är redan krävande, så att jag har fina människor i Skåne som väntar på mig betyder väldigt mycket.

Jag tror Skåne behöver mig lite mer i några månader till faktiskt.. Jag menar - någon måste ta med the american spirit till Sverige. Öppenheten, hjälpsamheten och den ytliga sociala biten med att prata med främlingar på gatorna. Nu ska jag bli 100% klar med min packning, gå ut lite på Manhattan och allmänt chilla det sista innan jag måste lämna NYC ikväll. Jag kanske ska ta en fika med en totalt främmande New Yorker eller allmänt dejta staden för en sista gång för iår.

2 days left on Manhattan!

Jag har blivit färdig med att packa ihop alla grejer och kläder i hela mitt rum i två resväskor. Till sällskap hade jag Fatima. Det kommer bli väldigt tomt att vakna upp i Sverige utan en vit skyltdocka som stirrar på en.

Jag lämnar mitt New York måndag klockan 05.30 PM. Då går tåget från Penn station till Newark. Imorgon ska jag gå runt på Manhattan och göra de sista ärenden. Jag ska köpa en bok för 1 dollar och äta chicken over rice. Funderar eventuellt på att spara min chicken over rice måltid till sista dagen? Hm.. Tänkte gå och köpa lite snacks att ha på flygplanet imorgon iallafall. Jag ser inte så väldans mycket fram emot resan. Jag gillar inte amerikanska flygplatser med alla vakter och säkerhetskontroller. Jag lyckas alltid pipa i säkerhetskontrollen och jag förstår inte varför. Jag kan i princip gå igenom naken och pipa ändå, haha. Mina tånaglar kanske är av metall. Jag mellanlandar också och kommer inte fram förrän på förmiddagen i svensk tid (alltså alldeles för tidigt på morgonen i New York). Jag ser inte fram emot att släpa runt på 60 kilo packning på tåg och i Danmark när klockan inte ens är 7 på morgonen i New York. Jag menar, danska män är inte lika hjälpsamma som amerikanska. Uhu, ingen kommer att bära mina väskor. Så bortskämd jag har blivit i USA genom att bli servad och uppmärksammad överallt av amerikaner. Jag ser fram emot när jag kommer till Helsingborg, sitter i bilen påväg hem och kan äta mammas potatismos och köttbullar...

Innan hela resan så ska jag avsluta mitt bankkonto samma dag som jag åker! Jag kan inte göra det imorgon för mitt konto måste vara nollställt, vilket det inte är för tillfället, eftersom mina pengar som förs över till Sverige kommer lämna mitt konto på måndag. Jag hoppas på att banken överför pengarna på morgonen/förmiddagen. Jag måste avsluta kontot och gud vet hur lång tid det kommer att ta. Håll tummarna för att banken är smidigare än T-mobile. T-mobile tog som sagt 4 timmar och 39 minuter att avsluta. Nej, som jag klagar! Mitt liv är inte så hemskt. Det är faktiskt helt underbart. Jag är ung. Jag är fri och jag är kapabel till att forma mitt liv som jag vill. Jag ser fram emot att börja leta efter nya utbildningar. Jag är faktiskt lite spänd på att se vart mitt framtida universitet kommer att ligga i världen. En sak som är säker - jag har bevisat för mig själv att jag är väldigt bra på att flytta hemifrån och skapa mig ett eget liv. För någon månad sedan flyttade jag till New York. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få uppleva. På måndag flyger jag hem och tackar nej till en gratis Calvin Klein fashionshow biljett på Mercedes Benz FW. Min poäng är, flytta hemifrån och bygga upp ett eget liv är omställande, krävande, roligt, förvirrande, känslomässigt och helt AWESOME!

Brunch på Mandarine Hotel

Jag får så många kommentarer och frågor hela tiden från er fina läsare, men hinner inte riktigt svara, acceptera och reflektera över dem. Gör det senare ikväll! Jag har så mycket att göra, så mycket händer hela tiden i New York. Det jag skriver är ungefär 3 timmar av min dag som består av 19 timmar! ;)

Idag var jag på en brunch. Ett alumni meeting med gamla ProCivitas elever i New York på en restuarang som heter The Asiate. Min gymnasieskola ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Den har utvecklat mig enormt som person tack vare personalen, undervisningen, eleverna och själva sammanhållningen och entreprenörsandan på skolan! Det är verkligen underbart att gå på en skola där alla vill ens eget bästa och personalen pushar ut sina elever i livet. De tror på oss och hjälper oss elever även efter studenten vilket jag tycker är enastående. Jag är så glad att jag valde ProCivitas som gymnasieskola. Idag vågar jag slänga mig ut i världen och är redo för utmaningar. Det är en fin sammanhållning på skolan och det är verkligen trevligt att Peter, VD, ger oss elever som har tagit studenten en möjlighet att träffa andra gamla ProCivitas elever genom alumnimöten. Jag älskar ProCivitas! Ni kan själva inse att jag är glad idag efter att haft en trevlig alumni brunch på Manhattan. Bilderna är tagna från trevliga Sofies facebook, hon är även min systers nya roommate! :)

FNO, Anna Wintour? (....) Barney!!!!

Jag har så många blandade känslor.

Igår natt slutade det inte som jag hade planerat. Vi åkte ner till Meatpacking district och skulle in på Balenciaga. Det gick inte alls. Kön var lång. Orörlig. Stället var fullt. Sedan kom Anna Wintour i en stor bil och gick in, det var då vi visste att - 1. Vi kommer inte att komma in. 2. Vi har ändå sett en av de största ikonerna för FNO - Anna Wintour.

Istället gick vi och åt på en restuarang. Jag, min syster, Michael och tre andra trevliga vilka jag inte minns namnet på idag. Det var väldigt trevligt och gott. Efteråt valde vissa av sällskapet att åka hem. Vi valde att stanna kvar ett tag och sätta oss på en bar.

Det var då kvällens första random grej hände. En kille kom fram till oss och berättade att han hade biljetter över till Calvin Klein Fashionshow. Vi behövde bara smsa våra fullständiga namn och så satte han upp oss på listan. Sedan gick han med sina highfashion människor. Bara sådär. En gratis Calvin Klein runwayshow på Fashion week är inte helt fel. Något som är fel är att showen är den 16 september klockan 15.00. Jag är i Sverige då, förmodligen träffar mina goda vänner. Det känns bitterljuvt. Bittert för jag missar en gratis Calvin Klein show (hur coolt är inte det?!). Jag älskar mina vänner MEN det känns ska ni veta att måste lämna det här. Samtidigt så jag har världens underbaraste mamma, pappa, lillasyster och vovve som väntar på mig där hemma vilket känns väldigt bra. Det är tack vare dem det är helt okej för mig att flytta hem! :)

Jag och min syster valde att inte gå ut och festa utan att gå hem. Klockan var ändå runt 1.00 på natten. Det var då vi såg den andra random grejen. En dubbeldäcksbuss, fetekamera och självaste Barney Stinson i How I Met Your Mother som var i action. Jag personligen älskar How I Met Your Mother pga. Barney så att se honom var väldigt mycket coolare för mig än att se Anna Wintour...

Brooklyn design

Jag har dagarna fyllda med aktiviteter. Roliga och mindre roliga. Jag avslutade mitt T-mobile mobilnummer igår. Det tog 4 timmar och 39 minuter. Hela organisationen är så komplicerad att inte ens de som jobbar där vet hur det fungerar. Det var så frustrerande att gå mellan butiken och ringa kundservice, bli skickad över allt och alla genom organisationen. Jag var så lycklig när det var över och mobilen avslutad. Tills idag. Jag ska skicka över mina amerikanska pengar till mitt svenska konto och behöver ett amerikanskt telefonnummer.. Ironiskt! För er som flyttar till USA, välj aldrig T-mobile!

I vilket fall som helst så åkte jag och min syster till Brooklyn igår. Hon var en modell för en designer. Hela eventet var en utställning med kläder och möbler. Live musik och mingel. Ikväll är det fashion night out! Det ser jag fram emot. Nu ska jag ut och göra lite ärenden i staden, så jag hinner hem och kan fixa mig innan nattens bravader. :)

New York: Mercedes Benz Fashion Week

Undercover.

Running Sushi

Running sushi är väldigt roligt att äta och inte alls dyrt. En hel måltid med 12 bitar går på 4 dollar. Om man väljer tre billiga tallrikar då. Lyckligtvis är mina favoritsushibitar på de billigaste tallrikarna. Förra gången provade jag dock en ny variant, en friterad räka i en maki. Det smakade intressant. :) Mat i NY är så billigt. Det är roligt för mig som älskar all slags mat!

Alla dessa åsikter.-

Jag kan inte förstå att det bara är 6 dagar tills jag flyttar ifrån New York. Jag som har jobbat hårt för att komma hit med ansökningar, ambassaden, ta farväl av vänner och familj samt säga hej till mitt nya liv. Öppna bankkonto, fått en mobil, skaffat nya vänner, värdefulla kontakter och vant mig vid ett vardagsliv. Jag har varit här i en månad vilket känns som om jag har varit här i 1 år. Jag kan inte förstå att det som jag längtade till så mycket var så fel för mig och jag kan inte förstå var någonstans jag fick styrkan av att svälja stoltheten och säga: Det här är fel. Jag lever väldigt roligt liv men utbildningen är fel för mig.

Det lämnade mig i en extremt jobbig situation. Jag kunde inte se det framför mig hur jag ska kunna leva på mitt samvete att jag vågade inte åka tillbaka för jag är rädd för vad andra skulle tycka om mig. Jag blev förvånad att jag ens övervägde och var beredd på att skapa fel framtid för mig bara för att slippa folks dömande åsikter.

Människor kommer ändå alltid ha åsikter, vissa gillar att döma mer än andra men varför lät jag det påverka mig så pass mycket? I Sverige kunde jag må psykiskt dåligt vissa dagar när jag hörde att någon vän hade snackat skit om mig. Jag kunde må psykiskt dåligt över att se mig i spegeln osminkad och jag kallade mig själv för skabbig på morgonen. De människorna som dömde mig då, var finns dem i mitt liv nu? Var kommer dem att finnas i mitt liv om 10 år? Går de vid min sida i New York? Nej. Genom att flytta över ett helt hav har fått mig att inse att den enda personen i hela världen vars åsikt som väger tyngst är ens egna.

Det känns som att jag har fått ett nytt perspektiv på livet. Allt skitsnack som existerar är omoget och onödigt. Det är avundsjuka och leder ingenstans mer än att i slutändan så blir någon sårad. Varför gör vissa vänner såhär mot varandra egentligen, låter avundsjuka ta över respekten för varandra? Varför har vissa ett sådant starkt behov av bekräftelse av andras åsikter? Varför tyckte jag och vissa av mina vänner att det är skabbigt att gå ut osminkad? Varför har vissa ett behov av att prata skit om andra människor? Varför alla dessa åsikter? Går jag upp 10 kilo i USA, ja då gör jag det. Går jag ner 10 kilo i USA, ja då gör jag det. Ändras min dialekt lite för jag pratar engelska mestadels, ja då gör den det. Misslyckas jag med någonting, ja då gör jag det. När det kommer till slutändan - spelar det någon roll egentligen? Nej. Jag mår bra.

Allt skitsnack, utseendefixering och fixeringen av andras åsikter spelar ingen som helst roll när man flyttar till en annan stad där ingen känner en. Vem bryr sig här om jag går ut osminkad en hel dag, eller vad XXX gjorde med XXX och XXXX snackade med XXXXX i ditt gamla liv? Ingen bryr sig. Det som spelar roll är relationen till en själv och hur man bemöter andra människor. Genom att vara öppen, trevlig och inte så dömande gör så att man bygger upp starka och fina relationer. Att vara rak och ärlig mot sina vänner genererar större lycka i framtiden. Många har frågat hur jag får så många kontakter. Det beror inte på att jag står framför spegeln i två timmar, litar blint på utseende och ser lite självsäker ut. Det beror på att jag är trevlig, ler mycket och har kul med alla människor - osminkad eller sminkad. Det gör så att många fler möjligheter har öppnas upp för mig för att folk vill hellre ta med den härliga tjejen än den utseendefixerade och dömande tjejen på events och happenings runtom i världen.

Jag kan inte bry mig mindre om skitsnack nu. Jag är så trött på människor som ska gå runt och klaga över att deras liv är fel - gör någonting åt det! Mår man dåligt över något, ta tag i det - be om råd, hitta lösningar istället för att gå runt och göra sitt liv till en negativ aora. Nästa gång någon sårar mig genom att prata strunt så ska jag bli glad över att den personen måste leva med sig själv i resten av livet. Och visst, ibland kan man bli arg på en kompis, men varför låta en hel drös med andra personer veta hur arg man är för tillfället? Det är så lätt att slänga sig ut en massa saker i ren ilska som man egentligen inte menar. Varför bara inte kunna glädjas åt andras framgång än att försöka trycka ner den genom att egoistiskt säga saker så folk knappt vågar vara stolta över det dem har åstadkommit med? Jag säger bara att alla ska vara stolta över sina framgångar och se sina motgångar som något som stärker.

Alla människor försöker sitt bästa och har kommit till olika stadier i sin mognad. Jag tror att ärlighet, repekt och genuin trevlighet varar längst. Jag är mycket medveten om att jag inte är perfekt. Jag är fabulous. Fabulous people kan få en gratis Big Mac Meal på Mc Donalds för de är snälla. Allt handlar om kontakter. Kontakter får man genom att vara sig själv och utstråla välmående. Det kan man bara hitta genom att vara ärlig mot sig själv och då blir man automatiskt fabulous i min värld. Bilden kanske inte relaterar till texten men den är väldigt, väldigt och väldigt rolig!

Coco chanel innan Fashion week

Den här måndagen spenderas med min favoritfilm Coco Chanel.
Kläderna, miljön, passionen mellan Gabrielle och hennes man, passionen för sitt arbete gör att den här filmen blir helt underbar. Jag skrattar, gråter och mår väldigt bra efteråt. Jag blir inspirerad, vilken kvinna hon var! Ni som inte har sett den än - se den!

Attropå mode börjar fashion week på torsdag. Staden kommer att fyllas med modeller, kändisar, fotografer och mode. Lite skönt eftersom i helgen har princip hela NY åkt till the Hamptons. Det är knappt någon människa ute på gatan. New York behöver fyllas upp. Jag kan erkänna att jag är ingen mode-nörd och brinner inte för trender. Däremot älskar jag upplevelser och att uppleva fashion week i NY med mina nya kontakter kommer bli mer än fantastiskt. Events, after parties och se en och annan modevisning är inget som jag tackar nej till. Jag måste avsluta min New York vistelse på ett rejält sätt. Min nyfunna vän sa till mig igårnatt: You owe it to the city because we are fabulous.

Tidigare inlägg
RSS 2.0